Maraton

Hej!
Jag tänkte berätta lite om min maratonresa. Både förberedelserna inför loppet och om loppet i sig.

Jag var på en skidresa med min far i de Schweiziska alperna. Efter några dagar i backarna av tung fysisk aktivitet och mycket påfrestningar på konditionen, insåg jag att jag ville ändra på min livsstil. Jag kände hur snabbt det gick för mig att bli trött i backarna, vilket gjorde mig besviken. Jag, som alltid varit en väldigt aktiv person tog åt mig av detta och insåg att en förändring måste göras. Jag visste ju innerst inne att en sund och hälsosam livsstil är det enda rätta för mig eftersom jag älskar att röra på mig. Så en kväll vid middagsbordet i Davos blev startskottet för en lång resa. Jag skulle springa ett marathon.

Resan började lida mot sitt slut och så även min osunda livsstil. Jag fimpade cigaretterna och fäste blicken framåt. Dagen efter hemkomst började jag smida mina planer inför den träning jag skulle utsätta mig själv för. Jag snörade på mig löparskorna den 13 februari för första gången på flera år. Min första löprunda slutade på 4.5km/28 minuter. Efter en vecka sprang jag min första mil. Jag bestämde mig tidigt att jag inte bara ville ta mig igenom maratonet utan tävlingsmänniskan i mig ville även sätta en bra tid. Målet var under 3 timmar och 30 minuter. Jag tränade minst varannan dag och byggde upp mina pass enligt följande:

MåndagCirka 8-13km. Detta kallar jag för en ”normal” löprunda. Dessa rundorna springer jag än idag, ett par gånger i veckan. Detta passet var till för att hålla uppe min kondition och styrka. 

Tisdag – Vila.

Onsdag – Intervallpass. Varannan vecka sprang jag i backe och varannan vecka på plan mark. Intervallerna var på cirka 800 meter med två minuters vila i mellan. Detta upprepade jag 7-8 gånger. Ett sådant pass tog cirka 50-65 minuter. Detta passet var till för att öka tempot och få bättre uthållighet. Det mest fysiskt krävande.

Torsdag – Vila.

Fredag – Cirka 8-13km. Detta kallar jag för en ”normal” löprunda. Dessa rundorna springer jag än idag, ett par gånger i veckan. Detta passet var till för att hålla uppe min kondition och styrka. 

Lördag – Det mest psykiskt krävande passet enligt mig. Långrundan. Denna runda var till för att vänja både kroppen och knoppen att vara aktiv i MINST 90 minuter utan paus. Detta ökade jag successivt ju närmre maratonet kom. Det krävs så mycket mer psykisk uthållighet än vad man tror. 

Söndag – Vila.

Det var upplyftande att se hur fantastiskt snabbt konditionen förbättras så fort en börjar springa. Jag tror inte det finns någon annan sport där man kan uppnå så stora resultat på så kort tid. Det tog inte lång tid innan jag älskade mina löprundor. Det blev som meditation för mig och euforin jag upplevde efter ett ordentligt löppass kan jag inte jämföra med något annat. Den harmoni jag kände i kropp och sinne är ovärderlig. För att inte tala om vilken fantastisk aptit och god sömn mina dagar präglades av.
Veckorna gick och blev till månader. Jag fortsatte min disciplinerade träning men inte långt innan loppet råkade jag ut för en skada som äventyrade hela loppet. Jag fick benhinneinflammation och kunde inte springa för fem öre. Jag skaffade mig ett gymkort och började köra spinning för att hålla uppe konditionen. Efter några besök hos en naprapat med stötvågsbehandling hann jag med sex löprundor innan det var dags att resa till Berlin. Jag hade bokat min plats i loppet via SRRC – Ett svenskt företag som arrangerar maratonresor. Jag och Maja bodde på hotell tillsammans med ett gäng andra deltagare i och runtomkring loppet. Det var trevlig organiserat och många andra löparentusiaster. Dagen innan loppet fick man valfritt delta i en 6km lång invigningsrunda som avslutades i Berlins Olympiastadion. Det var festligt och varm stämning.

Den stora dagen var kommen och vi steg upp tidigt för att äta en riktig brakfrukost på ett fint hotell som SRRC hade arrangerat åt oss. Jag kan inte minnas exakt vad jag åt, men det innehöll en bra mängd fibrer, kolhydrater, protein och vätska. Var fullkomligt proppmätt. Vi tog oss tillsammans med SRRC till en uppsamlingsstation där tusentals löpare promenerade tillsammans till startområdet. Väl inne var stämningen nervös från allas håll med otaliga toabesök. Jag fick till och med se ett par poliser som jagade några skitnödiga män.

 Eftersom att det var 40 000 löpare i startfältet tog det sitt lilla tag innan man fick börja springa. Med min sprillans nya löparklocka kom jag tillslut iväg. Solen sken och jag kände att detta var en perfekt dag! Runt hela banan var det hårdrocksband, DJ’s, trumslagare, hiphop-artister, dansgrupper, supportrar och allt detta skapade en underbar och taggande stämning.  Efter att ha sprungit några kilometer så märkte jag på klockan att jag inte höll det tempo som krävdes för att nå mitt mål. Så jag sprang fortare och fortare. Sicksackade mellan tusentals löpare, samtidigt som jag blev tröttare och tröttare. Plötsligt passerade jag en skylt där det stod att det var 22km kvar. Jag kollade på min löparklocka och förstod att det är något som inte stämmer. Shit! Klockan är inställd på miles! Vid detta laget började jag känna mig rätt så trött och insåg att jag sprungit halva maratonet på 90 minuter. Jag fortsatte springa på och fram emot 37km började det bli extremt tungt. Här träffade jag maratonväggen. Mitt huvud skrek att jag skulle stanna men efter all träning så visste jag att jag kunde klara det. Så fort jag stannade i några sekunder kom någon snabbt och gav mig en klapp i ryggen ”Come on Dag, we are almost there! You can make it!” Jag kämpade de sista kilometrarna med ovärderligt stöd från mina supportrar från Skåne.  Väl inne i mål fick jag min medalj och något att dricka. Det enda jag ville göra var att lägga mig ner och blunda. Tiden blev 3:36:52 och även fast det inte var min drömtid så kände jag ingen besvikelse, bara fullkomlig lycka!

För att säga några sista ord om min maratonresa och loppet så vill jag säga att det var en fantastisk upplevelse som jag aldrig kommer glömma. Genom att testa mina fysiska gränser och utmana mitt psyke har jag lärt mig mycket om mig själv och min kroppsliga funktion. Känslan av att uppnå ett mål man har jobbat länge för är oslagbar.

Men det har inte blivit så många långa rundor sedan marathonet, springer numera oftast en mil ett par gånger i veckan. Efter att ha sprungit totalt 1152 kilometer på 7 månader  så älskar jag verkligen löpning och det är absolut något jag tänker fortsätta med. 🙂

 

SAMSUNG CSC

Här fick jag min nummerlapp.

SAMSUNG CSC

DSC02971IMG_0605IMG_0512

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: